(Nu har jag kollat förlossningsjournalen så här kommer del 2 och även resterande delar under dagarna som kommer)
Under dessa dagar på BB så hade jag öppnat mig 4 cm. En barnmorska sa 5 cm på tisdagen men då kom en annan på kvällen och sa att hon var mer pessimistisk och sa 4. Det är som älsk sa, vi tyckte att det äntligen hände något och han såg blicken i mina ögon, YES tänkte jag. 5 cm, öppnat mig ännu en cm, äntligen. Han tyckte att det är jobbigt när det kommer olika direktiv och att han såg hur ledsen jag blev när jag gick "tillbaka" en cm. Samtidigt som vi självklart förstår att det är svårt att ta ett absolut beslut. Men det var mycket som var psykiskt påfrestande.
Onsdagen kom, den 23 mars. Denna frukosten var riktigt jobbigt, samma par som vi hade sett komma med baljan varje måltid satt i köket ännu en gång med deras bebis. Jag tänkte seriöst att det aldrig kommer att bli en bebis. Trots att jag var rädd så ville jag att det skulle sätta igång så att vi kunde få allt bortgjort men det kändes så otroligt avlägset. Ett annat par från Sorsele, som födde på samma dag som vi, sa att hon såg mig i korridoren och att hon blev riktigt ledsen då hon såg mitt ansiktsuttryck. En sådan uppgivenhet hade hon aldrig sett, det var svårt att dölja sina känslor.
Vi gick tillbaka till rum D, vårt rum de senaste nätterna och väntade in en barnmorska som skulle lämna någon sorts dom. In kom den barnmorskan som var med oss den natten som jag badade, hon slog ihop händerna och hade ett stort leende på läpparna och sa "Men idag ska det nog bli bebis!". De skulle ta hål på vattnet och se vad som hände och ta det därefter. De skulle sätta igång mig. Jag började gråta, äntligen kanske det skulle hända något. Därifrån gick allt så otroligt snabbt. Vi följde med för att göra vår 1000:e kurva och älsk frågade mig om jag inte villa byta kläder. Jag sa nej, för jag kunde inte riktigt förstå att det verkligen var dags nu. Det är nog en av delarna som gjorde att min förlossning kändes läskig för mig, jag var som inte beredd. Sedan vet jag inte om man någonsin kan vara beredd, men allt gick så himla fort som det bekant kan göra vid igångsättning.