Vid 7 gick vi in i sovrummet, jag sa "godnatt min skatt, sov gott inatt. Mamma älskar dig!" som jag gör varje kväll. Då kan jag gå och lägga mig inför en ny dag och vara helt säker på att jag åtminstone har sagt jag älskar dig till Nanna en gång under dagen, tycker det är så viktigt! Att hon ska veta att jag älskar henne!
Efter det la jag henne i sängen, gav henne vällingen, gick ut, gick tillbaka och gav henne nappen. Strök henne på pannan och sa godnatt igen och gick ut. Tre minuter senare sov hon.
Ja, det är tjatigt om detta med läggning. Men nu tänkte jag komma till något som har med detta att göra, eller egentligen hela föräldraskapet. För det är vad föräldraskap handlar om. Ungefär samma tanke som när man är personlig assistent åt någon, att man ska fungera som den förlängda armen. Det vill säga att man ska låta barnet få göra det som den kan göra så långt det går och finnas där som stöd om det inte skulle gå vägen.
Att göra ett barn beroende av sin förälder är enligt mig så sjukt fel, det är en av mina uppgifter att hjälpa barnet att bli trygg i olika situationer för att kunna utvecklas och växa som person och individ. Med det sagt så innebär inte det att man lämnar barnet till sitt öde i olika situationer, utan snarare att man tar ett, två eller tre steg tillbaka och mest finnas i skuggan av barnet och låta han eller hon få skina och frodas.
Det med läggning är bara ett exempel på hur jag menar. 5-minutersmetoden är absolut inget jag skulle klara av. Om jag hör att Nanna skriker av panik, vilket är ett skrik som en förälder eller nära anhöriga lär sig att känna igen, då är det inte bra för Nanna. Att barn skriker av klagan eller att de vill ha sin vilja igenom, sånt måste få vara. De måste få hävda sig men också bli tillsagd om det är något som inte accepteras. Det är inte så gulligt om ett barn får skrika vid 1 års ålder och fortsätta skrika för att få som den vill även till 15 års ålder. För barn som är bortskämda som små fortsätter ju att vara det men det visar sig på olika sätt, med andra ljud, ord och krav, oavsett så är det förbannat charmlöst och hemskt.
Nu när Nanna helt plötsligt, när jag provade än en gång med att ändra rutinerna, bara accepterar det genom att ligga nöjd i sin säng helt tyst och somnar på några minuter, då känns det så himla bra. Inte bara för att läggningen blir enklare, Nanna får det lugnare eller att det tar mindre tid på kvällarna. Utan för att det känns så himla bra, för mig som förälder. Som ett kvitto på att jag har gjort något bra, att Nanna kände sig trygg och inte behöver mig längre just nu i denna del av dagen. Jag läste på en hemsida om barnuppfostran, att barn ska skyddas men inte överbeskyddas och att vara förälder innebär att ge barnet de nödvändiga redskapen för att klara sig i samhället. Barnen måste få experimentera och möta utmaningar som de klarar av, som att somna själv i Nannas fall. Om man gör allt för barnen så gör man dem en stooooor björntjänst, man stjälper barnen istället för att hjälpa och det är enligt mig rent ut sagt taskigt och hemskt att göra mot sitt barn.
Nanna visade nu att hon var mogen och att det gick bra. Vilket kändes så bra för mig, hon är trygg i sig själv, trygg i att sova och nu verkar det ju även som att hon är trygg oavsett vart hon sover också. Ja, det känns så jäkla bra! Ibland känns det som att jag brinner för mycket för detta med barnuppfostran, ibland känns det som att jag nästan går åt för hårt. Men det är verkligen en viktig del enligt mig, det är ju upp till mig att Nanna funkar i samhället, i det sociala, i det privata. Att hon ska klara allt som en människa ska gå igenom i de olika stadier som man går igenom i livet. Dagis, skola, vidareutbildning, jobb osv samt allt på det personliga planet. Mitt största och mest viktigaste jobb, som jag tar på stort allvar.
Men det bästa som finns är också att lära henne att älska, förlåta och vara snäll. Hon kommer veta, att jag älskar henne gränslöst och skulle göra allt för henne, även saker som hon kanske inte ser för tillfället att det är för hennes bästa. Men jag har lärt mig att sånt märker man när man blir äldre och ofta blir förälder själv. Jag förstår mamma och pappas gränser idag, förstår varför vi inte fick göra allt, det var av kärlek. För att de brydde sig, orkade säga ifrån och orkade umgås som en familj. Det visas som ett riktigt kvitto idag, med vår sammanhållning och samhörighet. Kärleken som finns mellan oss i familjen och oss i släkten. Vissa kan tala om att det syns, och säga det med glädje och kärlek bakom. Senast idag hörde jag det. Sen finns det vissa som säger saker med avund i rösten, vilket bara ger mig en törn i hjärtat då det ibland hörs så tydligt att det saknas dem. Alla familjer är olika, alla fungerar på olika vis och har olika behov. Men jag är så tacksam över min familj, släkt. Och jag är glad att Nanna får ta del av det också :) Och det är nog inget fel i att vara stolt över sina rötter!
Efter det la jag henne i sängen, gav henne vällingen, gick ut, gick tillbaka och gav henne nappen. Strök henne på pannan och sa godnatt igen och gick ut. Tre minuter senare sov hon.
Ja, det är tjatigt om detta med läggning. Men nu tänkte jag komma till något som har med detta att göra, eller egentligen hela föräldraskapet. För det är vad föräldraskap handlar om. Ungefär samma tanke som när man är personlig assistent åt någon, att man ska fungera som den förlängda armen. Det vill säga att man ska låta barnet få göra det som den kan göra så långt det går och finnas där som stöd om det inte skulle gå vägen.
Att göra ett barn beroende av sin förälder är enligt mig så sjukt fel, det är en av mina uppgifter att hjälpa barnet att bli trygg i olika situationer för att kunna utvecklas och växa som person och individ. Med det sagt så innebär inte det att man lämnar barnet till sitt öde i olika situationer, utan snarare att man tar ett, två eller tre steg tillbaka och mest finnas i skuggan av barnet och låta han eller hon få skina och frodas.
Det med läggning är bara ett exempel på hur jag menar. 5-minutersmetoden är absolut inget jag skulle klara av. Om jag hör att Nanna skriker av panik, vilket är ett skrik som en förälder eller nära anhöriga lär sig att känna igen, då är det inte bra för Nanna. Att barn skriker av klagan eller att de vill ha sin vilja igenom, sånt måste få vara. De måste få hävda sig men också bli tillsagd om det är något som inte accepteras. Det är inte så gulligt om ett barn får skrika vid 1 års ålder och fortsätta skrika för att få som den vill även till 15 års ålder. För barn som är bortskämda som små fortsätter ju att vara det men det visar sig på olika sätt, med andra ljud, ord och krav, oavsett så är det förbannat charmlöst och hemskt.
Nu när Nanna helt plötsligt, när jag provade än en gång med att ändra rutinerna, bara accepterar det genom att ligga nöjd i sin säng helt tyst och somnar på några minuter, då känns det så himla bra. Inte bara för att läggningen blir enklare, Nanna får det lugnare eller att det tar mindre tid på kvällarna. Utan för att det känns så himla bra, för mig som förälder. Som ett kvitto på att jag har gjort något bra, att Nanna kände sig trygg och inte behöver mig längre just nu i denna del av dagen. Jag läste på en hemsida om barnuppfostran, att barn ska skyddas men inte överbeskyddas och att vara förälder innebär att ge barnet de nödvändiga redskapen för att klara sig i samhället. Barnen måste få experimentera och möta utmaningar som de klarar av, som att somna själv i Nannas fall. Om man gör allt för barnen så gör man dem en stooooor björntjänst, man stjälper barnen istället för att hjälpa och det är enligt mig rent ut sagt taskigt och hemskt att göra mot sitt barn.
Nanna visade nu att hon var mogen och att det gick bra. Vilket kändes så bra för mig, hon är trygg i sig själv, trygg i att sova och nu verkar det ju även som att hon är trygg oavsett vart hon sover också. Ja, det känns så jäkla bra! Ibland känns det som att jag brinner för mycket för detta med barnuppfostran, ibland känns det som att jag nästan går åt för hårt. Men det är verkligen en viktig del enligt mig, det är ju upp till mig att Nanna funkar i samhället, i det sociala, i det privata. Att hon ska klara allt som en människa ska gå igenom i de olika stadier som man går igenom i livet. Dagis, skola, vidareutbildning, jobb osv samt allt på det personliga planet. Mitt största och mest viktigaste jobb, som jag tar på stort allvar.
Men det bästa som finns är också att lära henne att älska, förlåta och vara snäll. Hon kommer veta, att jag älskar henne gränslöst och skulle göra allt för henne, även saker som hon kanske inte ser för tillfället att det är för hennes bästa. Men jag har lärt mig att sånt märker man när man blir äldre och ofta blir förälder själv. Jag förstår mamma och pappas gränser idag, förstår varför vi inte fick göra allt, det var av kärlek. För att de brydde sig, orkade säga ifrån och orkade umgås som en familj. Det visas som ett riktigt kvitto idag, med vår sammanhållning och samhörighet. Kärleken som finns mellan oss i familjen och oss i släkten. Vissa kan tala om att det syns, och säga det med glädje och kärlek bakom. Senast idag hörde jag det. Sen finns det vissa som säger saker med avund i rösten, vilket bara ger mig en törn i hjärtat då det ibland hörs så tydligt att det saknas dem. Alla familjer är olika, alla fungerar på olika vis och har olika behov. Men jag är så tacksam över min familj, släkt. Och jag är glad att Nanna får ta del av det också :) Och det är nog inget fel i att vara stolt över sina rötter!