Livet i Norr

...Men positiv som mamma. Konstigt det där. När jag var gravid trodde jag det värsta hela tiden. Det kändes bra, för om det skulle gå illa så kändes det bra att inte tro att allt skulle gå toppen. Nu handlade det ofta om ovetskapen kring eventuell smärta, både fysiskt och psykiskt. Jag ville inte tro att det inte skulle göra ont eller att jag inte skulle spricka, att jag skulle få hålla i ett friskt barn eller att allt skulle vara perfekt efteråt. Smärta är svårt för mig att hantera, kanske är det för att jag är en sådan känslomänniska, jag vet inte. 

Det är så när det kommer till många saker. Jag ska på begravning på onsdag och jag vill inte ha en massa "förväntningar" då heller. T.ex. att jag inte kommer att gråta eller att det inte kommer att vara jobbigt, för jag vet helt enkelt inte hur jag kommer att känna då. Hur som så fick jag alltid höra då att jag skulle sluta tänka så negativt och sluta tro att allt dåligt kommer att hända. Det var "fel" av mig då, det fick jag höra. Då kände jag mig "snuvad" på mina känslor och det var svårt att liksom inte få känna så utan att många skulle tycka att det var fel.

Nu som mamma är jag istället väldigt positiv inför framtiden. Kanske det har att göra med att vi hade en ganska tuff start. Mamma har t.ex. sagt många gånger i början att hon var ganska onöjd av sig som bebis, vilket hon var. Det var tufft första tiden, det gick ju inte att lägga ner hon, sova var hopplöst och hon skrek många gånger rakt ut och var allmänt nere. Vi började med magdroppar och jag skulle minsann inte förvänta mig att det kommer bli bättre. Nähä, nä men det är ju inte bra att tänka positivt denna gång. Samma sak när hon började sova lite bättre, då fick jag/vi också lite hopp men vi skulle förstå att det kan ju alltid komma bakslag och då hon slutar sova bra igen. Just nu längtar jag tills hon får börja med smakportioner och smaka och till slut sitta och äta med oss. Kanske sover hon längre på natten om hon får gröt på kvällen, det vore ju ett plus och det hoppas jag ju så klart på men jag ska minsann inte tro att det kommer bli bättre för det. Nä, för oj, hon kan få ont i magen och hon kan få ditt och datt. 

Jag är ju införstådd med att saker går upp och ner. Herregud, vi hade det ju tufft till en början och det har verkligen inte varit lätt, känslomässigt men också i övrigt. Det är ju inte så att vi har haft en dans på rosor där vi har haft en unge som sovit hela natten från dag 1 och aldrig gråtit mer än vid hunger eller trötthet. Jag är inte heller korkad, så att jag inte ska kunna förstå att vad som helst kan hända med barns magar eller sovvanor eller vad det nu må vara, inget är skrivet i sten, och det är ingen som behöver tala om det för mig. Men varför ska jag ta ut allt negativt nu innan det ens har skett när jag INTE skulle göra det då jag var gravid? Det däremot FÖRSTÅR jag INTE. 

Ska vi förvänta oss ett helvete inför varje steg i hennes liv? Hon ska ge oss ett helvete när hon börjar äta p.g.a magen. Vi kommer aldrig få sova något framöver när som helst och när hon väl börjar gå så kommer hon riva hela huset och trasha allt vi äger och har. Är det så vi ska tänka nu? 

För om man tänker efter en gång extra innan man lägger en sån kommentar så kanske man inser att man själv som förälder längtade efter olika stadier i sitt barns liv. Det är nog naturligt att längta efter en hel natts sömn till slut eller längtan efter att få börja ge vanlig mat då ändå är ett mål liksom till slut. Eller att man som förälder längtar tills barnet ska börja krypa eller gå även om det kanske kommer bli "jobbigare" då. Allt detta är nog naturligt för alla föräldrar att tänka. Så om man tänker efter en gång extra innan man lägger en sån kommentar, t.ex. när jag säger "gud vad jag längtar tills hon kan börja äta gröt, kanske kommer hon sova längre på nätterna och vara mer mätt då", så kanske man inser att den kommentaren är helt onödig? För även om det kan hända att hon får ont i magen och vi får ett helvete så är det väl inget man hoppas på. Kan hända att det blir precis som man hoppas på? Eller bara lite som man hoppas, eller ett litet helvete? Förstår ni? 

Jag såg att det är fler som har skrivit inlägg om de saker man som gravid och förälder får höra och jag hade verkligen önskat att man kan dra ner på alla kommentarer om andras barn oavsett egen erfarenhet eller know-it-all-personlighet. Ta ett steg tillbaka och tänk en gång extra. Eller så kanske jag helt enkelt får acceptera och förvänta mig ett helvete framöver när det gäller detta också. Synd bara att ingen ska läxa upp en om föräldraskapets alla pekpinnar! Då kanske man hade flyttat någonstans och levt som en eremitfamilj utan både den virituella och icke virituella världen ett tag.