Jag skrev ju ett inlägg tidigare, med reflektioner från säsong 1 av samma serie, här kan man läsa det. Jag har nu sett säsong 2 och det blev ett ännu tydligare avtryck. Mycket på grund av mina tidigare känslor och reflektioner från säsong 1 men också på grund av att säsong 2 träffar mig i min roll som mamma. Jag ska förklara.
Andra säsongen handlar om (SPOILER ALERT) Hannah Bakers mamma som befinner sig i domstolen, då skolan har blivit anmäld på grund av deras sätt att agera, eller snarare inte agera, då Hannah försökte få hjälp. Då Hannah försökte hitta en hand eller axel att stödja sig på innan hon till slut tog sitt liv efter våldtäkt, grov mobbing, misshandel samt svek och blinda ögon. Elever från skolan blir intervjuade i domstolen, vissa talar sanning och beskriver den vidriga synen som killarna på skolan har om tjejer och även hur vuxna på skolan totalt blundar för det problem som vissa elever beskriver finns på skolan.
Det i sig är ju hemskt, det är ofattbart och för mycket att greppa. Något som är lite lättare att greppa men ändå sjukt ofattbart är Hannahs mammas känslor. Hur hon får höra av Hannahs gamla klasskompisar om de sjuka och absurda situationer hon har befunnit sig i. I dessa samtal med klasskompisarna framkommer det även att Hannah har försökt att få hjälp, av sin mamma. Men mamman har varit för upptagen med allt annat. Jobb, egna relationer och en vilja att se sin dotter problemfri och lycklig. Det är ju egentligen inte konstigt, dessa saker är ju något naturligt och något som liksom finns i ens liv utan att man tänker på det. Med facit i handen ansåg dock mamman, Olivia Baker som hon heter, att de tecken som Hannah visade egentligen var ganska tydliga. Om hon bara hade öppnat upp ögonen och använt sina öron för att verkligen lyssna de gånger Hannah började berätta men aldrig hann färdigt.
Det är ju lätt att i efterhand vara efterklok och tro att man skulle ha sett saker annorlunda när man väl vet vad som blev, vad resultatet av allt detta blev. En människa, en tjej, någons vän, någons ovän, någons dotter försvann från jorden. Nu återkommer vi till rollen som mamma, där jag blev träffad. Att min relation till Nanna är viktig är ju rätt så självklart redan men hur viktig kanske inte är lika klart. Genom blod och arvsanlag är jag mamma, ja det är min relation till henne men sen är det upp till mig hur djup och försgtående denna relation blir. Kommer jag att vara en person som hon vet att hon kan prata med? Kommer hon veta, att oavsett vad så ställer jag upp, så finns jag där, oavsett?! Att det inte spelar någon roll om hon har gjort fel eller att hon skäms över något, jag kommer inte att döma, jag kommer att finnas där för att hjälpa göra rätt och vara hennes röst, vilja och ork.
När hon inte orkar så måste jag orka för henne. När hon inte kan använda sin röst måste jag göra hennes röst hörd genom att använda min. När hon kommer till mig för hjälp, måste jag finnas där och lyssna. Vara öppen och närvarande.
Denna serie, båda säsongerna, har varit så omtalade. Tabubelagd och säsong 3 har blivit ifrågasatt. Den tar upp tunga grejer, endel menar att den kan trigga andras psykiska ohälsa. Jag kan verkligen se vad de menar, förstå den delen. Men OJ vilken eyeopener det är, hur man rannsakar sig själv och hur man börjar reflektera över sin egen roll i samhället men också sin egen roll i privatlivet. Och nu även i min roll som mamma. Det är viktigt att prata om dessa saker, att prata om det kan hjälpa. Jag hoppas att jag kan hjälpa, hjälpa andra men även hjälpa min dotter. Att hon aldrig ska känna sig ensam, aldrig bära för tunga bördor och alltid veta vart jag står, oavsett!
Andra säsongen handlar om (SPOILER ALERT) Hannah Bakers mamma som befinner sig i domstolen, då skolan har blivit anmäld på grund av deras sätt att agera, eller snarare inte agera, då Hannah försökte få hjälp. Då Hannah försökte hitta en hand eller axel att stödja sig på innan hon till slut tog sitt liv efter våldtäkt, grov mobbing, misshandel samt svek och blinda ögon. Elever från skolan blir intervjuade i domstolen, vissa talar sanning och beskriver den vidriga synen som killarna på skolan har om tjejer och även hur vuxna på skolan totalt blundar för det problem som vissa elever beskriver finns på skolan.
Det i sig är ju hemskt, det är ofattbart och för mycket att greppa. Något som är lite lättare att greppa men ändå sjukt ofattbart är Hannahs mammas känslor. Hur hon får höra av Hannahs gamla klasskompisar om de sjuka och absurda situationer hon har befunnit sig i. I dessa samtal med klasskompisarna framkommer det även att Hannah har försökt att få hjälp, av sin mamma. Men mamman har varit för upptagen med allt annat. Jobb, egna relationer och en vilja att se sin dotter problemfri och lycklig. Det är ju egentligen inte konstigt, dessa saker är ju något naturligt och något som liksom finns i ens liv utan att man tänker på det. Med facit i handen ansåg dock mamman, Olivia Baker som hon heter, att de tecken som Hannah visade egentligen var ganska tydliga. Om hon bara hade öppnat upp ögonen och använt sina öron för att verkligen lyssna de gånger Hannah började berätta men aldrig hann färdigt.
Det är ju lätt att i efterhand vara efterklok och tro att man skulle ha sett saker annorlunda när man väl vet vad som blev, vad resultatet av allt detta blev. En människa, en tjej, någons vän, någons ovän, någons dotter försvann från jorden. Nu återkommer vi till rollen som mamma, där jag blev träffad. Att min relation till Nanna är viktig är ju rätt så självklart redan men hur viktig kanske inte är lika klart. Genom blod och arvsanlag är jag mamma, ja det är min relation till henne men sen är det upp till mig hur djup och försgtående denna relation blir. Kommer jag att vara en person som hon vet att hon kan prata med? Kommer hon veta, att oavsett vad så ställer jag upp, så finns jag där, oavsett?! Att det inte spelar någon roll om hon har gjort fel eller att hon skäms över något, jag kommer inte att döma, jag kommer att finnas där för att hjälpa göra rätt och vara hennes röst, vilja och ork.
När hon inte orkar så måste jag orka för henne. När hon inte kan använda sin röst måste jag göra hennes röst hörd genom att använda min. När hon kommer till mig för hjälp, måste jag finnas där och lyssna. Vara öppen och närvarande.
Denna serie, båda säsongerna, har varit så omtalade. Tabubelagd och säsong 3 har blivit ifrågasatt. Den tar upp tunga grejer, endel menar att den kan trigga andras psykiska ohälsa. Jag kan verkligen se vad de menar, förstå den delen. Men OJ vilken eyeopener det är, hur man rannsakar sig själv och hur man börjar reflektera över sin egen roll i samhället men också sin egen roll i privatlivet. Och nu även i min roll som mamma. Det är viktigt att prata om dessa saker, att prata om det kan hjälpa. Jag hoppas att jag kan hjälpa, hjälpa andra men även hjälpa min dotter. Att hon aldrig ska känna sig ensam, aldrig bära för tunga bördor och alltid veta vart jag står, oavsett!