Jag såg klart serien 13 reasons why för någon dag sedan, sista avsnittet startade jag typ 12 på natten vilket gjorde att jag fick en sömnlös natt där jag knappt kunde somna. Det är svårt för mig att skriva detta inlägg utan att spoila, så jag säger det med en gång. Det kommer att komma fram saker från serien i denna text, inte detaljerat men ändå.
Jag tror att många känner någon eller känner någon som känner någon som har tagit sitt liv, som dessutom kanske inte lämnat efter sig ett brev eller en anledning. Min familj blev drabbad av detta, samma år som jag låg i mammas mage. Bara några månader innan jag föddes faktiskt, så medan min mamma och pappa befann sig i bebisbubblan så låg det även en stor slöja av sorg över dem.
Det är nog otroligt svårt att föreställa sig, den känslan som beskrivs och förklaras i denna serie. Hur någon kan försvinna, göra ett medvetet val att ta sitt liv och lämna resterande av familj och vänner med en så stor sorg. Hannah, som tjejen i serien heter, valde att ta sitt liv. Efter att ha blivit mobbad i över ett år, blivit sviken av nyfunna vänner, haft otaliga rykten som florerat om henne, gliringar, spydiga kommentarer samt även som toppen på det hela blivit våldtagen. Dessa handlingar var till mesta dels baserade på att hon var tjej, det var sexuella trakasserier av högsta rang och ett ständigt beteende att objektifiera och sexualisera henne och alla andra tjejer på skolan. Hon sökte hjälp, visade varningstecken innan hon tog det slutgiltiga beslutet. Vissa varningstecken mer tydliga än andra, men ändock tecken!
Först tänkte jag, efter de första 5 avsnitten (det finns 13, därav namnet) att det inte var anledningar nog att ta livet av sig, att det inte ska va en giltig förklaring. Men sen tänkte jag, vem är jag att avgöra det? Vem är JAG att avgöra hur ont en annan situation, handling eller ord gör i en ANNAN människa?! Jag började må så dåligt av bara tanken. För sanningen är att Hannahs förklaring är vardag för barn igår, idag och imorgon, det är verkligheten för många barn, som ständigt mår dåligt eller blir behandlade omänskiligt av sina klasskompisar eller andra på skolan. Mitt hjärta går bokstavligen sönder.
Den natten, när jag hade sett klart detta. Efter att man fick se hur hon gjorde, hur hon försökte räcka ut handen och hur ingen förstod så var jag tvungen att gå in till Nanna. Till min dotter Nanna, som föddes till flicka, i detta samhälle. Där man ständigt ser kvinnor som objekt, beskyller tjejer för det beteende som killar har. Där internet och sociala medier gör att de som bli mobbad aldrig någonsin har en säker plats att vara på då mobbarna även tar sig genom hemmet trygga väggar. Min dotter som kan bli utnyttjad när hon ligger avsmullen efter en fest, för let´s face it, dricka olovligt kommer hon att göra, men är hon är lovligt byte för det?
Hur ska jag skydda henne, från allt ont. Som dramatiseras i film och serier men som även finns i verkligheten? Den kvällen bad jag till en gud som jag vanligtvis inte ens tror på, men som jag där och då hoppades hörde mig ändå vart han/hon/den nu var eller existerar. Jag bad om att Nanna alltid ska veta att det finns en om inte flera vägar, att vi alltid kommer att finnas för henne tillsammans med så många fler. För att önska att ondska skulle försvinna är ju inte troligt och jag kan heller inte skydda henne mot allt ont. Världen är grym, på film och i verklighet, därför MÅSTE jag göra mitt yttersta, göra allt i min makt, för Nannas självkänsla, för att hon ska känna sig älskad, respekterad, behövd och viktig!
Känslorna jag har i min kropp är vidriga, det är ett riktigt moment 22. Men jag försöker se mig själv som en lejoninna, för vad finns det som jag inte kan göra för min dotter? Vem ska jag annars slåss för!
