Förlossningsberättelse Del 4

publicerat i Förlossningsberättelse 2016;
Sist jag skrev så var jag inte öppen mer än 5 cm, trots jobb med värkarna från ca 11.40 till 15.08. Barnmorskan plockade bort lustgasen en stund men jag ville ha den igen kring klockan 15.08 som sagt. Barnmorskan har noterat att jag började känna mig spänd, de visste om att jag hade lätt till stress och kan få panik i vissa situationer. Hon skrev även att jag började prata om att jag var rädd för smärtan. 
15.24 konstateras det att jag har allt för tätt mellan värkarna, 7 st på 10 minuter. Det var en annan sköterska som hade kollat på CTG:n och såg det som sprang in och meddelat det. Barnmorskan hade nog med att hålla mig lugnare. 14.25 var jag öppen 5 cm, nu kollar de mig en gång till då jag skriker att jag vill bajsa, klockan är 15.30 och nu är jag öppen 9 cm. Jag öppnade mig alltså 4 cm på typ en timme, vilket är sjukt snabbt och intensivt. Men med 7 värkar på 10 minuter så är det kanske inte konstigt, jag var helt slut. Här ökar de lustgasen. 
Mellan 15.30 och 16.18 har jag en kant som stoppar bebis från att komma ner helt i kanalen. Nu står jag på knä och hänger över sängen. Barnmorskan masserar mig och älsk hjälper mig att andas. Jag har rejäla krystreflexer nu men krystar inte aktivt. Jag behövde dock inte hålla tillbaka vilket var underbart, vet inte hur fan man ska hålla tillbaka krystvärkar. Barnmorskan vill att jag ska lägga mig på sidan men efter att EDA:n lades så är jag livrädd över att ligga på sidan, barnmorskan försöker övertala mig och berätta att rädslan inte har något med att ligga på sidan att göra. Till slut försöker jag lägga bort rädslan då hon säger att bebis behöver att jag ligger på sidan och det var inte alls så farligt som jag trodde. Vet inte vart den rädslan kom ifrån men jag grät och hade en sådan klump i magen. 
16.25 är värkarna fortfarande täta, 6 st på 10 minuter och eftersom jag har krystvärkar så kommer det in någon och säger till igen. Bebis hjärtljud dippar under mina värkar dessutom även om de kommer upp igen, vilket oroade barnmorskan lite. De sänker det värkstimulerande medlet ännu en gång 16.38 då det fortsätter att vara riktigt tätt. Här börjar jag även att krysta aktivt, jag ligger på rygg och har benen i högt läge samt att två sköterskor håller i mina ben. Älsk står vid mig och peppar mig, säger åt mig att jag ska ta i. Jag skriker först när jag krystar, men de talar om för mig att jag måste använda den där energin till att riktigt krysta. Jag tar i, nu ska hon ut. Det gör så jäkla ont.  
Mellan 16.39 och 16.48 krystar jag tills dess att hon till sist kommer ut. Eftersom fosterljuden inte hämtade upp sig helt mellan värkarna så var hon tvungen att klippa, annars hade jag inte spruckigt. Hon var tvungen att hjälpa henne ut. När hon kom hade hon navelsträngen runt hela kroppen samt runt halsen. Den var väldigt lång men hon skrek med en gång då hon kom ut. Hon var blå i ansiktet och så men det var inget jag märkte. Älsk var så himla med och jag var så himla borta där ett tag. Älsk fick inte klippa navelsträngen då hon ville göra det snabbt pga oron efter att hon kom ut för att se så att allt såg bra ut.
Efter att vi väl fick henne på mitt bröst grät vi båda tröstlöst. Helt sjuk känsla, men nej, förlossningen var inte glömd. Fortfarande inte ;P haha. Hon började amma direkt, hade perfekt grepp och sög i 15 minuter på vardera sida. Helt sjuk känsla men så mysigt! Sen att amningen inte var lätt från början på BB är en annan sak men det kan jag ta någon annan gång :) Synd att vi inte hade så mycket bilder. Ska se om älsk har några på telefonen som jag kanske kan lägga in :) 

Förlossningsberättelse Del 3

publicerat i Förlossningsberättelse 2016;
10.20 tog de hål på hinnorna och där skulle vi ligga med CTG:n i en timma för att se vad som hände. Hon hade problem att ta hål på hinnorna, hon kämpade länge och satte sedan en elektrod på bebis huvud. Hon var ganska hårdhänt barnmorskan, även om hon var väldigt trevlig. En timma gick och när hon kom och skulle kolla så hade det inte hänt någonting. Det känns som att det var ett standarduttryck under alla dessa dagar, "ja inte hade det hänt mycket inte", "här har det inte hänt något" osv osv. Som sagt, den metala biten i detta var grymt jobbigt. 
11.40 beslutade de sig för att ge mig värkstimulerande för att få allt att komma igång. De kom även in och meddelade att de var redo för snitt om det inte skulle hända något, detta missade dock jag, älsk snappade upp det.
Klockan 12 börjar värkarna att kännas av riktigt mycket, det är sjukt vad det värkstimulerande medlet gjorde. Det blev väldigt intensivt. Jag talar om att jag vill ha EDA och 12.15 börjar de göra i ordning för det, i varje värk jag tar så tänker jag mycket för mig själv. Varje gång jag andas in tänker jag "snaaaaaart" och varje gång jag andas ut tänker jag "öööööver". Älsk står bredvid mig och hjälper mig att ta varje värk, han andas med mig och talar om för mig när värkarna börjar dala så att jag kan koppla av lite.
12.30 kommer narkosläkaren in och jag inser nu hur få minutrar det faktiskt gick under denna tid, det kändes som en evighet och det gjorde så jävla ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Att då kuta med ryggen som en katt och även ligga på sidan som gjorde jävligt ont var inte roligt men vad som helst för att få epiduralen. EDA:n hjälper direkt nästan och helt plötsligt leker livet igen. Det var en sådan befrielse och jag skulle ALDRIG någonsin ha gjort annorlunda. Och OM (och det är ett stort om :P) det blir ett syskon någon gång i framtiden så blir det absolut EDA igen, utan tvivel. Denna period kunde vi skämta igen med varandra, eller ja, snarare jag med älsk. Han kunde slappna av lite också. Nu ville jag prova att stå upp och ändra positioner, mycket för att det var bra för bebis också. Jag satt på pilatesboll och använde även stå/gåbordet eller vad det nu hette. 
14.25 kollar de hur mycket jag har öppnat mig, jag som hade hoppats på en del blev besviken, 5 cm öppen. Suck! Jag som hade jobbat och jobbat, andats och slappnat av emellen trots att värkarna kommer så tätt. Skiftbyte här och nu kommer en äldre barnmorska in. Hon tyckte att lustgasen lät så hemskt så hon stängde av den och sa att jag skulle prova utan ett tag. Vilket gick under en kortare stund, 15.08 vill jag ha den igen då värkarna börjar bli rejäla igen. 
(del 4 kommer snart, nu vill bebis ha uppmärksamhet! :)) 

Förlossningsberättelse Del 2

publicerat i Förlossningsberättelse 2016;
(Nu har jag kollat förlossningsjournalen så här kommer del 2 och även resterande delar under dagarna som kommer)
Under dessa dagar på BB så hade jag öppnat mig 4 cm. En barnmorska sa 5 cm på tisdagen men då kom en annan på kvällen och sa att hon var mer pessimistisk och sa 4. Det är som älsk sa, vi tyckte att det äntligen hände något och han såg blicken i mina ögon, YES tänkte jag. 5 cm, öppnat mig ännu en cm, äntligen. Han tyckte att det är jobbigt när det kommer olika direktiv och att han såg hur ledsen jag blev när jag gick "tillbaka" en cm. Samtidigt som vi självklart förstår att det är svårt att ta ett absolut beslut. Men det var mycket som var psykiskt påfrestande. 
Onsdagen kom, den 23 mars. Denna frukosten var riktigt jobbigt, samma par som vi hade sett komma med baljan varje måltid satt i köket ännu en gång med deras bebis. Jag tänkte seriöst att det aldrig kommer att bli en bebis. Trots att jag var rädd så ville jag att det skulle sätta igång så att vi kunde få allt bortgjort men det kändes så otroligt avlägset. Ett annat par från Sorsele, som födde på samma dag som vi, sa att hon såg mig i korridoren och att hon blev riktigt ledsen då hon såg mitt ansiktsuttryck. En sådan uppgivenhet hade hon aldrig sett, det var svårt att dölja sina känslor.
Vi gick tillbaka till rum D, vårt rum de senaste nätterna och väntade in en barnmorska som skulle lämna någon sorts dom. In kom den barnmorskan som var med oss den natten som jag badade, hon slog ihop händerna och hade ett stort leende på läpparna och sa "Men idag ska det nog bli bebis!". De skulle ta hål på vattnet och se vad som hände och ta det därefter. De skulle sätta igång mig. Jag började gråta, äntligen kanske det skulle hända något. Därifrån gick allt så otroligt snabbt. Vi följde med för att göra vår 1000:e kurva och älsk frågade mig om jag inte villa byta kläder. Jag sa nej, för jag kunde inte riktigt förstå att det verkligen var dags nu. Det är nog en av delarna som gjorde att min förlossning kändes läskig för mig, jag var som inte beredd. Sedan vet jag inte om man någonsin kan vara beredd, men allt gick så himla fort som det bekant kan göra vid igångsättning.