13 reasons why - season 2

publicerat i Att vara förälder;
Jag skrev ju ett inlägg tidigare, med reflektioner från säsong 1 av samma serie, här kan man läsa det. Jag har nu sett säsong 2 och det blev ett ännu tydligare avtryck. Mycket på grund av mina tidigare känslor och reflektioner från säsong 1 men också på grund av att säsong 2 träffar mig i min roll som mamma. Jag ska förklara.

Andra säsongen handlar om (SPOILER ALERT) Hannah Bakers mamma som befinner sig i domstolen, då skolan har blivit anmäld på grund av deras sätt att agera, eller snarare inte agera, då Hannah försökte få hjälp. Då Hannah försökte hitta en hand eller axel att stödja sig på innan hon till slut tog sitt liv efter våldtäkt, grov mobbing, misshandel samt svek och blinda ögon. Elever från skolan blir intervjuade i domstolen, vissa talar sanning och beskriver den vidriga synen som killarna på skolan har om tjejer och även hur vuxna på skolan totalt blundar för det problem som vissa elever beskriver finns på skolan.

Det i sig är ju hemskt, det är ofattbart och för mycket att greppa. Något som är lite lättare att greppa men ändå sjukt ofattbart är Hannahs mammas känslor. Hur hon får höra av Hannahs gamla klasskompisar om de sjuka och absurda situationer hon har befunnit sig i. I dessa samtal med klasskompisarna framkommer det även att Hannah har försökt att få hjälp, av sin mamma. Men mamman har varit för upptagen med allt annat. Jobb, egna relationer och en vilja att se sin dotter problemfri och lycklig. Det är ju egentligen inte konstigt, dessa saker är ju något naturligt och något som liksom finns i ens liv utan att man tänker på det. Med facit i handen ansåg dock mamman, Olivia Baker som hon heter, att de tecken som Hannah visade egentligen var ganska tydliga. Om hon bara hade öppnat upp ögonen och använt sina öron för att verkligen lyssna de gånger Hannah började berätta men aldrig hann färdigt.

Det är ju lätt att i efterhand vara efterklok och tro att man skulle ha sett saker annorlunda när man väl vet vad som blev, vad resultatet av allt detta blev. En människa, en tjej, någons vän, någons ovän, någons dotter försvann från jorden. Nu återkommer vi till rollen som mamma, där jag blev träffad. Att min relation till Nanna är viktig är ju rätt så självklart redan men hur viktig kanske inte är lika klart. Genom blod och arvsanlag är jag mamma, ja det är min relation till henne men sen är det upp till mig hur djup och försgtående denna relation blir. Kommer jag att vara en person som hon vet att hon kan prata med? Kommer hon veta, att oavsett vad så ställer jag upp, så finns jag där, oavsett?! Att det inte spelar någon roll om hon har gjort fel eller att hon skäms över något, jag kommer inte att döma, jag kommer att finnas där för att hjälpa göra rätt och vara hennes röst, vilja och ork.

När hon inte orkar så måste jag orka för henne. När hon inte kan använda sin röst måste jag göra hennes röst hörd genom att använda min. När hon kommer till mig för hjälp, måste jag finnas där och lyssna. Vara öppen och närvarande. 

Denna serie, båda säsongerna, har varit så omtalade. Tabubelagd och säsong 3 har blivit ifrågasatt. Den tar upp tunga grejer, endel menar att den kan trigga andras psykiska ohälsa. Jag kan verkligen se vad de menar, förstå den delen. Men OJ vilken eyeopener det är, hur man rannsakar sig själv och hur man börjar reflektera över sin egen roll i samhället men också sin egen roll i privatlivet. Och nu även i min roll som mamma. Det är viktigt att prata om dessa saker, att prata om det kan hjälpa. Jag hoppas att jag kan hjälpa, hjälpa andra men även hjälpa min dotter. Att hon aldrig ska känna sig ensam, aldrig bära för tunga bördor och alltid veta vart jag står, oavsett!

 

13 reasons why - SPOILERS!

publicerat i Att vara förälder;

Jag såg klart serien 13 reasons why för någon dag sedan, sista avsnittet startade jag typ 12 på natten vilket gjorde att jag fick en sömnlös natt där jag knappt kunde somna. Det är svårt för mig att skriva detta inlägg utan att spoila, så jag säger det med en gång. Det kommer att komma fram saker från serien i denna text, inte detaljerat men ändå.

Jag tror att många känner någon eller känner någon som känner någon som har tagit sitt liv, som dessutom kanske inte lämnat efter sig ett brev eller en anledning. Min familj blev drabbad av detta, samma år som jag låg i mammas mage. Bara några månader innan jag föddes faktiskt, så medan min mamma och pappa befann sig i bebisbubblan så låg det även en stor slöja av sorg över dem. 

Det är nog otroligt svårt att föreställa sig, den känslan som beskrivs och förklaras i denna serie. Hur någon kan försvinna, göra ett medvetet val att ta sitt liv och lämna resterande av familj och vänner med en så stor sorg. Hannah, som tjejen i serien heter, valde att ta sitt liv. Efter att ha blivit mobbad i över ett år, blivit sviken av nyfunna vänner, haft otaliga rykten som florerat om henne, gliringar, spydiga kommentarer samt även som toppen på det hela blivit våldtagen. Dessa handlingar var till mesta dels baserade på att hon var tjej, det var sexuella trakasserier av högsta rang och ett ständigt beteende att objektifiera och sexualisera henne och alla andra tjejer på skolan. Hon sökte hjälp, visade varningstecken innan hon tog det slutgiltiga beslutet. Vissa varningstecken mer tydliga än andra, men ändock tecken! 

Först tänkte jag, efter de första 5 avsnitten (det finns 13, därav namnet) att det inte var anledningar nog att ta livet av sig, att det inte ska va en giltig förklaring. Men sen tänkte jag, vem är jag att avgöra det? Vem är JAG att avgöra hur ont en annan situation, handling eller ord gör i en ANNAN människa?! Jag började må så dåligt av bara tanken. För sanningen är att Hannahs förklaring är vardag för barn igår, idag och imorgon, det är verkligheten för många barn, som ständigt mår dåligt eller blir behandlade omänskiligt av sina klasskompisar eller andra på skolan. Mitt hjärta går bokstavligen sönder. 

Den natten, när jag hade sett klart detta. Efter att man fick se hur hon gjorde, hur hon försökte räcka ut handen och hur ingen förstod så var jag tvungen att gå in till Nanna. Till min dotter Nanna, som föddes till flicka, i detta samhälle. Där man ständigt ser kvinnor som objekt, beskyller tjejer för det beteende som killar har. Där internet och sociala medier gör att de som bli mobbad aldrig någonsin har en säker plats att vara på då mobbarna även tar sig genom hemmet trygga väggar. Min dotter som kan bli utnyttjad när hon ligger avsmullen efter en fest, för let´s face it, dricka olovligt kommer hon att göra, men är hon är lovligt byte för det? 

Hur ska jag skydda henne, från allt ont. Som dramatiseras i film och serier men som även finns i verkligheten? Den kvällen bad jag till en gud som jag vanligtvis inte ens tror på, men som jag där och då hoppades hörde mig ändå vart han/hon/den nu var eller existerar. Jag bad om att Nanna alltid ska veta att det finns en om inte flera vägar, att vi alltid kommer att finnas för henne tillsammans med så många fler. För att önska att ondska skulle försvinna är ju inte troligt och jag kan heller inte skydda henne mot allt ont. Världen är grym, på film och i verklighet, därför MÅSTE jag göra mitt yttersta, göra allt i min makt, för Nannas självkänsla, för att hon ska känna sig älskad, respekterad, behövd och viktig! 

Känslorna jag har i min kropp är vidriga, det är ett riktigt moment 22. Men jag försöker se mig själv som en lejoninna, för vad finns det som jag inte kan göra för min dotter? Vem ska jag annars slåss för! 

 

Ett osäkert barn

publicerat i Att vara förälder;
Jag har tänkt på det, åter igen! Hon börjar förskolan om 6 månader ungefär och hon är en bestämd dam, minst sagt. Hon vet vad hon vill, vilket är bra. Men hon blir skitarg när man säger ifrån och det betyder att man måste ännu lite hårdare, för att hon ska förstå att man inte får som man vill. 

De gånger som hon gråter för att hon blir arg så försöker jag att tala om för henne, redan nu även om hon inte förstår så väl, att mamma ser att du blir arg men man måste lyssna på mamma. För oftast blir hon arg pga en tillsägelse eller rättelse som handlar om hennes säkerhet. Att hon kanske leker med något som kan vara farligt eller så. 

Om det är något som jag verkligen vill höra så är det att jag har ett trevligt barn, som är snäll mot alla och som förstår sitt eget värde men också andras värde. Alla är viktiga och man måste vara snäll, lära sig att ord och handling kan såra och att man måste säga förlåt och mena det. 

Något som är ännu viktigare och som jag tror lägger en grund i ömsesidig respekt och sin syn på framtid med dess relationer och ambitioner, är att förstå att man inte kan eller ska kräva saker. Kärlek och relationerna till sina nära är mycket viktigare än döda ting som inte ger någon egentlig lycka om man inte har det andra, det är tanken som räknas och inte priset.

Redan från tidig ålder kommer hon även få börja hjälpa till, här hemma och i övrigt. Man får inte allt serverat, hennes eget rum får hon städa den dagen hon kan. Det var nog väldigt viktigt för oss som barn, mina föräldrar städade inte våra rum och ibland när mamma och pappa var borta så kunde vi överraska dem med att ha städat huset. Handling väger tyngre än dyra presenter eller liknande. 

Men framför allt så vill jag lära henne att mamma alltid kommer att finnas där för henne, nära till hands oavsett tidpunkt eller vad som än skulle kunna ligga emellan oss!