13 reasons why - SPOILERS!

publicerat i Att vara förälder;

Jag såg klart serien 13 reasons why för någon dag sedan, sista avsnittet startade jag typ 12 på natten vilket gjorde att jag fick en sömnlös natt där jag knappt kunde somna. Det är svårt för mig att skriva detta inlägg utan att spoila, så jag säger det med en gång. Det kommer att komma fram saker från serien i denna text, inte detaljerat men ändå.

Jag tror att många känner någon eller känner någon som känner någon som har tagit sitt liv, som dessutom kanske inte lämnat efter sig ett brev eller en anledning. Min familj blev drabbad av detta, samma år som jag låg i mammas mage. Bara några månader innan jag föddes faktiskt, så medan min mamma och pappa befann sig i bebisbubblan så låg det även en stor slöja av sorg över dem. 

Det är nog otroligt svårt att föreställa sig, den känslan som beskrivs och förklaras i denna serie. Hur någon kan försvinna, göra ett medvetet val att ta sitt liv och lämna resterande av familj och vänner med en så stor sorg. Hannah, som tjejen i serien heter, valde att ta sitt liv. Efter att ha blivit mobbad i över ett år, blivit sviken av nyfunna vänner, haft otaliga rykten som florerat om henne, gliringar, spydiga kommentarer samt även som toppen på det hela blivit våldtagen. Dessa handlingar var till mesta dels baserade på att hon var tjej, det var sexuella trakasserier av högsta rang och ett ständigt beteende att objektifiera och sexualisera henne och alla andra tjejer på skolan. Hon sökte hjälp, visade varningstecken innan hon tog det slutgiltiga beslutet. Vissa varningstecken mer tydliga än andra, men ändock tecken! 

Först tänkte jag, efter de första 5 avsnitten (det finns 13, därav namnet) att det inte var anledningar nog att ta livet av sig, att det inte ska va en giltig förklaring. Men sen tänkte jag, vem är jag att avgöra det? Vem är JAG att avgöra hur ont en annan situation, handling eller ord gör i en ANNAN människa?! Jag började må så dåligt av bara tanken. För sanningen är att Hannahs förklaring är vardag för barn igår, idag och imorgon, det är verkligheten för många barn, som ständigt mår dåligt eller blir behandlade omänskiligt av sina klasskompisar eller andra på skolan. Mitt hjärta går bokstavligen sönder. 

Den natten, när jag hade sett klart detta. Efter att man fick se hur hon gjorde, hur hon försökte räcka ut handen och hur ingen förstod så var jag tvungen att gå in till Nanna. Till min dotter Nanna, som föddes till flicka, i detta samhälle. Där man ständigt ser kvinnor som objekt, beskyller tjejer för det beteende som killar har. Där internet och sociala medier gör att de som bli mobbad aldrig någonsin har en säker plats att vara på då mobbarna även tar sig genom hemmet trygga väggar. Min dotter som kan bli utnyttjad när hon ligger avsmullen efter en fest, för let´s face it, dricka olovligt kommer hon att göra, men är hon är lovligt byte för det? 

Hur ska jag skydda henne, från allt ont. Som dramatiseras i film och serier men som även finns i verkligheten? Den kvällen bad jag till en gud som jag vanligtvis inte ens tror på, men som jag där och då hoppades hörde mig ändå vart han/hon/den nu var eller existerar. Jag bad om att Nanna alltid ska veta att det finns en om inte flera vägar, att vi alltid kommer att finnas för henne tillsammans med så många fler. För att önska att ondska skulle försvinna är ju inte troligt och jag kan heller inte skydda henne mot allt ont. Världen är grym, på film och i verklighet, därför MÅSTE jag göra mitt yttersta, göra allt i min makt, för Nannas självkänsla, för att hon ska känna sig älskad, respekterad, behövd och viktig! 

Känslorna jag har i min kropp är vidriga, det är ett riktigt moment 22. Men jag försöker se mig själv som en lejoninna, för vad finns det som jag inte kan göra för min dotter? Vem ska jag annars slåss för! 

 

Ett osäkert barn

publicerat i Att vara förälder;
Jag har tänkt på det, åter igen! Hon börjar förskolan om 6 månader ungefär och hon är en bestämd dam, minst sagt. Hon vet vad hon vill, vilket är bra. Men hon blir skitarg när man säger ifrån och det betyder att man måste ännu lite hårdare, för att hon ska förstå att man inte får som man vill. 

De gånger som hon gråter för att hon blir arg så försöker jag att tala om för henne, redan nu även om hon inte förstår så väl, att mamma ser att du blir arg men man måste lyssna på mamma. För oftast blir hon arg pga en tillsägelse eller rättelse som handlar om hennes säkerhet. Att hon kanske leker med något som kan vara farligt eller så. 

Om det är något som jag verkligen vill höra så är det att jag har ett trevligt barn, som är snäll mot alla och som förstår sitt eget värde men också andras värde. Alla är viktiga och man måste vara snäll, lära sig att ord och handling kan såra och att man måste säga förlåt och mena det. 

Något som är ännu viktigare och som jag tror lägger en grund i ömsesidig respekt och sin syn på framtid med dess relationer och ambitioner, är att förstå att man inte kan eller ska kräva saker. Kärlek och relationerna till sina nära är mycket viktigare än döda ting som inte ger någon egentlig lycka om man inte har det andra, det är tanken som räknas och inte priset.

Redan från tidig ålder kommer hon även få börja hjälpa till, här hemma och i övrigt. Man får inte allt serverat, hennes eget rum får hon städa den dagen hon kan. Det var nog väldigt viktigt för oss som barn, mina föräldrar städade inte våra rum och ibland när mamma och pappa var borta så kunde vi överraska dem med att ha städat huset. Handling väger tyngre än dyra presenter eller liknande. 

Men framför allt så vill jag lära henne att mamma alltid kommer att finnas där för henne, nära till hands oavsett tidpunkt eller vad som än skulle kunna ligga emellan oss! 
 
 

Nanna och sovning

publicerat i Att vara förälder;
Det har aldrig varit en bra kombination. Vi har kämpat och kämpat, från dag ett. Det blev ju till slut så att vi sov ner henne i famnen och det är kanske inte det ultimata då det har gjort att hon inte kan somna om när hon vaknar på nätterna eller somna själv ö.h.t. 
Men fem-minutersmetoden är verkligen inget för oss, ingen av oss skulle någonsin klara av att höra henne ligga och skrika och Nanna skulle bli så förtvivlad. Så vi har liksom hittat egna sätt allt eftersom, när hon började äta ersättning så fick hon somna av flaskan. De gånger hon inte somnade fick man ta upp hon och sova ner henne. 
Men säg det som varar, speciellt när det kommer till barn. Då började hon helt plötsligt vända sig i sängen och dra sig upp lite, vilket betydde att det blev något nytt och Nanna blev än en gång orolig och det som en gång funkade, funkade inte längre. Så nu blev det att sova ner henne IGEN i famnen.
När hon till slut kom över denna fas eller vad man ska säga så började hon att vända på sig i sängen till mage och var alltid klarvaken så fort hon kom på mage. SUCK! Lite sömn och frustrationen var otroligt hög. 
Men sen som från ingenstans så började hon kunna böka och sen somna. Det hände första gången för 3 dagar sedan, visserligen så vaknade hon efter 2 timmar och var pigg och så. Då tog vi över henne till vår säng och fick sova ner henne där, i famnen, då hon hann bli uppjagad och pigg.
Men så iförrgår och igår så har hon inte somnat av flaskan men jag gick ner efter att jag slagit på appen på telefon. Så ser jag hur hon bökar och gnossar med kudden medan hon ligger på mage och till slut blev hon tyst. Och sov så mellan 20.00-24.00, sen vände jag henne igen då hon vaknade och stoppade i nappen. Hon vände tillbaka på mage och somnade om. Vid 2 fick jag ta över henne till vår säng men helt otroligt att hon har kunnat somna själv. Så härligt! 
Igår somnade hon också själv, på mage. Jag vill tro att vi har funnits för henne så länge som hon behövde, nu kan hon somna själv (får se hur länge, kanske bara är en kort period, men det händer ju iaf) och det underlättar ju för oss. Det är så skönt att hon liksom är så trygg så att hon inte behöver skrika eller så, och att det sker på hennes villkor. För är det något natten och nattning ska vara så är det tryggt. Man ska inte associera natten med skräck eller hemska tankar. Jag är så stolt över min dotter, och oss som litar på vår magkänsla och inte låtit henne skrika sig till sömns. 
Lilla sötnosen igår, min ängel! Vad jag älskar dig! Kommer alltid finnas för dig, du ska alltid känna dig trygg.